assless

Jag orkar inte ens redovisa veckans vikt. 0 upp i alla fall men mer än så behöver ni inte veta. Det är hur som helst uppenbart att jag inte kommer att uppnå mitt delmål. Jag blev faktiskt så förbannad på mig själv i morse att jag drog på mig träningskläderna och slängde ner löparskorna i väskan innan jag drog till jobbet. Det innebär gymmet så fort jag slutar och ingen återvändo. Att det skall vara så jäkla svårt.

Det var 2 och ett halvt år sedan jag använde ett par jeans. Självfallet då tillsammans med en lång tröja till mitten av låren, något annat hade varit oacceptabelt för mig. När mina favoritjeans trasade sönder mellan låren slutade jag över en natt med jeans. Med byxor överhuvudtaget. I andra viktbloggar läser jag ofta om önskan att få komma in i en vacker klänning, för min del ligger önskan om att komma in i ett vackra par jeans som inte ser ut att vara daterade 1999.

I 2 och ett halvt år har jag använt klänningar och kjolar, allt för att dölja min päronformade kropp och framförallt bakdelen. Sedan har jag aldrig haft problem med att komma in någon av H&Ms eller någon av de andra kedjornas klänningar, då jag för det mesta fortfarande kan bära storlek 42 (även fast 44 och 46 också existerar i min garderob) trots min vikt. Men att komma in i ett par jeans i samma storlek är en fullkomlig omöjlighet. Med min viktminskning så har jag förhoppningar om att i framtiden kunna vakna på morgonen, hämta en tröja ur garderoben och slänga på mig ett par jeans utan att vara 30 sekunder från att gråta.

Beyonce & Shenae Grimes

 

Det här med sociala sammanhang. Ni förstår, jag har alltid haft gott om vänner vilket betytt gott om sociala tillställningar så som utekvällar och hemmafester. Men jag har svårt att räkna de tillfällen jag tackat nej till en utekväll, allt på grund av att jag är tjock. Rädslan för att bli utpekad eller skrattad åt. Oron innan jag går in på en uteservering med en första tanke om hur jag skall kunna pressa mig fram mellan stolarna, frågan om jag kommer ut eller in. Antal klädbyten innan en tillställning med insikten i bakhuvudet om att kläderna inte förändrar något. Avsaknaden av åtråhet från en annan människa. Tron på att någon kanske vänder ryggen till vid ett försök till ett samtal. Jag har alltid haft gott om vänner men känslan av att ständigt vara annorlunda och klumpen av osäkerhet är nedbrytande, nedlåtande och överdådig. Så jag gömmer mig bland de vänner jag redan har, placerar mig själv i ett fack och stannar hemma tillsammans med mina böcker. Jag vill bara känna mig värdig.

Åh jag vet, igen igen igen. Igen sitter jag med en vecka bakom mig och utan några inlägg. Men som fina Naughtyn påpekade är jag överöst med plugg och med försök till ett socialt liv. Det är visserligen ursäkter, ursäkter som jag slängt ur mig till större delen av mitt liv vilket är en anledning till att jag ser ut som jag gör. Jag har fortfarande inte besökt gymmet och maten går halvdant om än bättre än förra veckan. Nästa vecka kommer hur som helst fler inlägg, inlägg som betyder något. Funderingar över sociala sammanhang, känslan av att inte må riktigt okej och betydelsen av ett par jeans. Det finns mycket jag vill dela med mig av, saker jag behöver få ur mig för att röra mig framåt.

Som sagt, veckan har som de senaste veckorna gått halvdant och fredag innebär vägning. Resultatet på 0,6 kilo anser jag vara acceptabelt med tanke på min dåliga ansträngning men jag kan inte längre fortsätta lova mig själv att det skall bli ändring. Att lova saker på nytt om och om igen är att urholka löftet vilket gör att det verkliga löftet sen blir utan betydelse och utan kraft. Jag måste bara göra det, utan löften och utan ursäkter.

Startvikt 14/8: 101,7 kilo
Vecka 5: 98,0 kilo

Uppdaterandet har varit fruktansvärt, jag vet. Men det hela har på något sätt känts värdelöst. Jag har slarvat med maten, inte tränat sedan jag bestämde mig för att verkligen börja anstränga mig med viktnedgången. Men kan jag verkligen säga att jag har bestämt mig om jag inte ens är villig att ta mig till gymmet 20 minuter bort? Jag vet inte. Jag har ständigt saker att göra, går i skolan 4 dagar av 5 och arbetar även en dag i veckan. Sedan var det det här med att vara social också. Uppgivenheten slutade hur som med att jag smällde i mig en liten Marabou mintchoklad på 5 minuter. Jag funderar på om det inte var värt det trots att jag bröt sockerförbudet, vilket egentligen var det som betydde mest för mig. Annars har jag lyckats hålla mig ifrån att öppna påsar med jordnötsringar, köpa smågodis och trycka i mig bakelser men jag har förbrukat all viljestyrka jag har i och med det.

Hur som helst har jag lyckats gått ner en del i vikt om än knappt.
Startvikt 14/8: 101, 7 kilo
Vecka 4: 98,6 kilo

Det innebär 3,1 kilo på en månad vilket är cirka 0,7 kilo per vecka som jag satt upp som mål. Jag inser nu att det målet borde varit högre den första månaden och att jag borde ansträngt mig mer. Men det är ingen idé att fokusera på det som varit när det är de kommande månaderna som räknas, vad jag gör av dem. Det är dags att börja planera mina matvanor bättre och ta mig till det där förbannade gymmet.