Vikten av ett par jeans
Det var 2 och ett halvt år sedan jag använde ett par jeans. Självfallet då tillsammans med en lång tröja till mitten av låren, något annat hade varit oacceptabelt för mig. När mina favoritjeans trasade sönder mellan låren slutade jag över en natt med jeans. Med byxor överhuvudtaget. I andra viktbloggar läser jag ofta om önskan att få komma in i en vacker klänning, för min del ligger önskan om att komma in i ett vackra par jeans som inte ser ut att vara daterade 1999.
I 2 och ett halvt år har jag använt klänningar och kjolar, allt för att dölja min päronformade kropp och framförallt bakdelen. Sedan har jag aldrig haft problem med att komma in någon av H&Ms eller någon av de andra kedjornas klänningar, då jag för det mesta fortfarande kan bära storlek 42 (även fast 44 och 46 också existerar i min garderob) trots min vikt. Men att komma in i ett par jeans i samma storlek är en fullkomlig omöjlighet. Med min viktminskning så har jag förhoppningar om att i framtiden kunna vakna på morgonen, hämta en tröja ur garderoben och slänga på mig ett par jeans utan att vara 30 sekunder från att gråta.
I 2 och ett halvt år har jag använt klänningar och kjolar, allt för att dölja min päronformade kropp och framförallt bakdelen. Sedan har jag aldrig haft problem med att komma in någon av H&Ms eller någon av de andra kedjornas klänningar, då jag för det mesta fortfarande kan bära storlek 42 (även fast 44 och 46 också existerar i min garderob) trots min vikt. Men att komma in i ett par jeans i samma storlek är en fullkomlig omöjlighet. Med min viktminskning så har jag förhoppningar om att i framtiden kunna vakna på morgonen, hämta en tröja ur garderoben och slänga på mig ett par jeans utan att vara 30 sekunder från att gråta.
Beyonce & Shenae Grimes
Sociala sammanhang
Det här med sociala sammanhang. Ni förstår, jag har alltid haft gott om vänner vilket betytt gott om sociala tillställningar så som utekvällar och hemmafester. Men jag har svårt att räkna de tillfällen jag tackat nej till en utekväll, allt på grund av att jag är tjock. Rädslan för att bli utpekad eller skrattad åt. Oron innan jag går in på en uteservering med en första tanke om hur jag skall kunna pressa mig fram mellan stolarna, frågan om jag kommer ut eller in. Antal klädbyten innan en tillställning med insikten i bakhuvudet om att kläderna inte förändrar något. Avsaknaden av åtråhet från en annan människa. Tron på att någon kanske vänder ryggen till vid ett försök till ett samtal. Jag har alltid haft gott om vänner men känslan av att ständigt vara annorlunda och klumpen av osäkerhet är nedbrytande, nedlåtande och överdådig. Så jag gömmer mig bland de vänner jag redan har, placerar mig själv i ett fack och stannar hemma tillsammans med mina böcker. Jag vill bara känna mig värdig.
Jag är värdig
På mitt möte hos läkaren så frågade doktorn om jag var en emotionell ätare. Tröstätare och så vidare. Jag har funderat över det tidigare och svarade ärligt nej. Igår fick jag dock en tankeställare efter att en helvetisk bilresa som jag klarade mig igenom helskinnad och tänkte 100 meter hemifrån: "Nu förtjänar jag något gott". Jag blev helt förfärad över min egna tanke och insåg att jag inte synat mig själv så väl som jag trott.
Hela tanken om att unna sig något är egentligen ganska märklig. Time hade i veckan en lång artikel om att gymmande inte alls gynnar viktminskning då man efteråt har en förmåga att just unna sig något i matväg. Att man dessutom har en tendens att överdriva kalorierna man förbränner under träningen. För en 70 kilo, 30-någonting gammal kvinna tar det exempelvis 77 minuters cykling för att förbränna en blåbärsmuffin på 360 kalorier. Alternativt 115 minuter av styrketräning eller 33 minuters löpning på 8 km/timmen. Det fanns mycket nedslående fakta i artikeln för alla oss som stått och svettats på gymmet i timmar.
Det jag försöker komma fram till är att man skall akta sig för det där med att unna sig. Jag vet själv att en stor anledning till att jag ser ut som jag gör är på grund av att jag tyckte att jag var värd den där efterrätten eller den där godispåsen. Inte att jag var värd att vara socialt fri eller att kunna föra mig fram värdigt som den människa jag är. Man är alltid värd något tuggbart som tjock. Det är dags att fundera på vad ordet värd och värdighet egentligen innebär.
Hela tanken om att unna sig något är egentligen ganska märklig. Time hade i veckan en lång artikel om att gymmande inte alls gynnar viktminskning då man efteråt har en förmåga att just unna sig något i matväg. Att man dessutom har en tendens att överdriva kalorierna man förbränner under träningen. För en 70 kilo, 30-någonting gammal kvinna tar det exempelvis 77 minuters cykling för att förbränna en blåbärsmuffin på 360 kalorier. Alternativt 115 minuter av styrketräning eller 33 minuters löpning på 8 km/timmen. Det fanns mycket nedslående fakta i artikeln för alla oss som stått och svettats på gymmet i timmar.
Det jag försöker komma fram till är att man skall akta sig för det där med att unna sig. Jag vet själv att en stor anledning till att jag ser ut som jag gör är på grund av att jag tyckte att jag var värd den där efterrätten eller den där godispåsen. Inte att jag var värd att vara socialt fri eller att kunna föra mig fram värdigt som den människa jag är. Man är alltid värd något tuggbart som tjock. Det är dags att fundera på vad ordet värd och värdighet egentligen innebär.
