assless

Fredag mina vänner! Det innebar vägning för min del. Den här veckan har varit som tidigare nämnt riktigt dåligt med både måltider och träning. Noll träning och få måltider. Dessutom har alla nya kurser börjat och stressen har varit överhängande. Flera gånger har jag hållt på att kasta in handuken vid lukten av choklad eller synen av en bakelse. Men viljan att verkligen klara sockerförbudet fram till oktober räddade mig. Hur som helst så har jag endast förlorat 0,3 kilo den här veckan men jag känner mig mest upprymd över att vågen inte stod på plus efter veckans vånda.

Startvikt 14/8: 101, 7 kilo
Vecka 2, nuvarande vikt: 99,6 kilo

Uppdateringen har varit dålig den senaste veckan men i och med början på höstterminen har jag haft otroligt mycket att göra. Detta har gjort att maten blivit lidande den här veckan. Det har blivit mackor istället för något med protein och för det mesta går jag 8 timmar utan att äta något överhuvudtaget. Det är inte så mycket vad jag äter utan snarare när jag äter, det vill sägan sällan. Jag chansar på att fredagen lär se sur ut. Sockerförbudet går i alla fall bra, tackat nej till att smaskigheter.

Jag höll på att åka på beroendet igen. Åkte hem till en vän där vi skulle äta middag och då jag endast ätit frukost samt ett ägg till lunch var jag vrålhungrig. Steg innanför dörren hos min vän och det första jag möts av är en öppen chipspåse. Nu ska det tilläggas att jag inte ens gillar chips, ser inte njutningen i det hela men just då, i den sekunden var det som att mötas av himmelriket i den där öppna påsen. Men jag stålsatte mig och väntade på maten.

Annars har veckan gått bra trots att jag knappt rört på mig. Mina ändrade matvanor och det faktum att jag stålsatt mig mot allt med socker innebar ett dropp på 1,8 kilon den här veckan. Som tjock vill man att saker och ting skall gå fort, gärna 5 kilo på en dag eller så, men då jag faktiskt räknat med att gå ner 0,7 kilo i veckan är det topp.

Startvikt 14/8: 101,7 kilo
Vecka 1, nuvarande vikt: 99,9 kilo

Jag gjorde det inte fullt så genomtänkta valet igår och åt två mackor med ost till lunch. Jag var svinhungrig en timme senare. Trots det fanns det mat med proteiner i kylskåpet men latheten slog till. Som att det vore enklare att sätta på brödrosten än mikron. Ibland undrar jag hur det står till med intellektet i skallen. Fortfarande inte tagit tag i motionen, fram och tillbaka till universitetet är ungefär så långt jag kommit. Det vill säga 20 minuters gångväg sammanlagt om dagarna. Inte mycket att hurra för.

Jag har rört mig otrolig dåligt den här veckan, mest suttit framför datorn och pluggat nu när höstterminen börjat men på något sätt känns det hela okej. Som att kroppen hanterar det väl i alla fall och reagerar på mina ändrade matvanor. Speciellt på sockerförbudet. Mitt huvud har inte reagerat lika positivt i alla fall då jag de flesta dagarna haft strålande huvudvärk. Men jag antar att det är som att plocka ögonbrynen: vill man vara fin, får man lida pin. Jag väger mig på fredag så vi får se vad vågen har att avslöja då. Jag känner mig spänd.

Mål har jag ju faktiskt. Jag vet inte riktigt hur väl man presterar med utsatta mål, om det snarare kanske blir hets av det hela. Men jag har mål oavsett. Min läkare ville se mig nere på 85 kilo innan årets slut vilket för min egen del känns ganska ouppnåeligt. Jag satsar på att gå ner minst ett hekto om dagen vilket blir 0,7 kilo i veckan och det är 19 veckor kvar till jul. 19 gånger 0,7 är lika med 13,3. Hjärnan blir alldeles snurrig av alla siffror så låt oss göra det tydligare:

Startvikt: 101,7 kilo
Målvikt: 88,4 kilo

Sedan vet jag inte om jag bör sätta upp någon form av delmål. Jag åker i och för sig iväg på en kort resa under oktober tillsammans med ett gäng och jag hade räknat med en del shopping. Det är 9 veckor kvar till denna resa och mitt delmål blir därmed:

Delmål, vecka 42: 95 kilon

Jag känner redan nu hur pressen lägger sig på mig och jag inser att jag måste kämpa. Inte bara med mat och träning utan min egen mentalitet. Känna att jag är kapabel till någonting och se vad som faktiskt är fel. Det skall nog gå bra.

Har idag suttit många många timmar framför datorn och pluggat. Har fått i mig frukost i form av ägg och bacon, en fruktlunch samt en tonfiskmiddag med pasta, avokado och gurka. Detta med lite cola light till böckerna, något som jag väldigt sällan dricker. Det närmaste motion jag kommit är vägen till mataffären 3 minuter bort. Men som jag har pluggat. Kanske skall dra till med någon tränings-dvd senare ikväll beroende på hur bra det går med skolan.

Så hur skall jag lyckas gå ner mina kilon fram till vintern? Jag har precis argumenterat mot gymmet men tänker spendera min tid där tillsammans med en balanserad kost och ett sockerförbud. Problemet (det finns alltid ett problem) jag har är att jag är en otroligt dålig och lat kock samt har små svårigheter för kött. En kost utan proteiner är inte balanserad. Anledningen till det stränga sockerförbudet är att jag annars tenderar att bli en slav där under och det väldigt lätt. Det är frukt och grönsaker för hela slanten för min del. Annars trampar jag på, försöker hinna röra på mig även utanför gymmet. Som att gå till universitetet där jag studerar istället för att ta bussen, vilket inte är en allt för stor uppoffring då vi talar om 10 minuters gångväg.

På mitt möte hos läkaren så frågade doktorn om jag var en emotionell ätare. Tröstätare och så vidare. Jag har funderat över det tidigare och svarade ärligt nej. Igår fick jag dock en tankeställare efter att en helvetisk bilresa som jag klarade mig igenom helskinnad och tänkte 100 meter hemifrån: "Nu förtjänar jag något gott". Jag blev helt förfärad över min egna tanke och insåg att jag inte synat mig själv så väl som jag trott.

Hela tanken om att unna sig något är egentligen ganska märklig. Time hade i veckan en lång artikel om att gymmande inte alls gynnar viktminskning då man efteråt har en förmåga att just unna sig något i matväg. Att man dessutom har en tendens att överdriva kalorierna man förbränner under träningen. För en 70 kilo, 30-någonting gammal kvinna tar det exempelvis 77 minuters cykling för att förbränna en blåbärsmuffin på 360 kalorier. Alternativt 115 minuter av styrketräning eller 33 minuters löpning på 8 km/timmen. Det fanns mycket nedslående fakta i artikeln för alla oss som stått  och svettats på gymmet i timmar.

Det jag försöker komma fram till är att man skall akta sig för det där med att unna sig. Jag vet själv att en stor anledning till att jag ser ut som jag gör är på grund av att jag tyckte att jag var värd den där efterrätten eller den där godispåsen. Inte att jag var värd att vara socialt fri eller att kunna föra mig fram värdigt som den människa jag är. Man är alltid värd något tuggbart som tjock. Det är dags att fundera på vad ordet värd och värdighet egentligen innebär.

Jag antar att detta är mitt första inlägg. Mitt första inlägg i deklarationen som tjock. Tjock tjock tjock. Det gör lite ont i hjärtat och magen när jag skriver orden. Förmodligen för att jag de senaste åren inbillat mig att det hela inte varit så farligt. Att jag inte alls såg ut att väga 106 kilo. Jag förstod såklart att jag vägde så mycket när jag såg mina studentbilder. Dubbelhakan, magen och rumpan. Framförallt rumpan. Mitt fett har en förmåga att sätta sig just där. Jag är nämligen så päronformad man kan bli med ett midjemått på cirka 93 cm men med ett rumpmått på 128. Hur som helst gör det ändå ont att skriva det (tjock), ännu ondare att säga det. Därför talar jag inte om det vilket vi alla vet knappast underlättar saken. När man själv börjar smussla med att man är tjock och ingen annan pratar om det trots att vi alla ser det. Ungefär som elefanten i rummet som ingen talar om.

Jag borde berätta min historia. Tjocka människor har alltid en historia. Min historia är en överviktig sådan, ända sedan jag var liten (det brukar vara så). Det hela toppade vid 106 kilo för två år sedan då jag tog studenten. Då fick jag nog efter att ha sett bilderna. Efter det gick jag ner till 99 kilo och stod still fram till förra midsommaren då jag kom ner till 92 kilo. För mig var det gigantiskt. Eller minimalistiskt om vi skall se på det hela med humor. Sedan dess har jag bara gått upp och vägde senast i förrgår 101.7 kg. Pratade därefter med läkaren som ville se mig väga 85 kilo innan årets slut. Och här är jag nu. Erkänner och deklarerar mig själv offentligt som tjock. Med ett eget mål att i alla fall väga 90 kilo innan årets slut.

Några close-ups kommer jag tyvärr inte att bjuda på. Det är än för tidigt att erkänna sig själv som tjock i verkligheten (det var den där elefanten igen, ja). Bilder kommer jag i alla fall att bjuda på. Mat, vilket jag är fullkomligt urusel på, både att laga och äta. Även mått och vikt. Så jag antar att det här är min början. Välkomna!