Jag är värdig

På mitt möte hos läkaren så frågade doktorn om jag var en emotionell ätare. Tröstätare och så vidare. Jag har funderat över det tidigare och svarade ärligt nej. Igår fick jag dock en tankeställare efter att en helvetisk bilresa som jag klarade mig igenom helskinnad och tänkte 100 meter hemifrån: "Nu förtjänar jag något gott". Jag blev helt förfärad över min egna tanke och insåg att jag inte synat mig själv så väl som jag trott.

Hela tanken om att unna sig något är egentligen ganska märklig. Time hade i veckan en lång artikel om att gymmande inte alls gynnar viktminskning då man efteråt har en förmåga att just unna sig något i matväg. Att man dessutom har en tendens att överdriva kalorierna man förbränner under träningen. För en 70 kilo, 30-någonting gammal kvinna tar det exempelvis 77 minuters cykling för att förbränna en blåbärsmuffin på 360 kalorier. Alternativt 115 minuter av styrketräning eller 33 minuters löpning på 8 km/timmen. Det fanns mycket nedslående fakta i artikeln för alla oss som stått  och svettats på gymmet i timmar.

Det jag försöker komma fram till är att man skall akta sig för det där med att unna sig. Jag vet själv att en stor anledning till att jag ser ut som jag gör är på grund av att jag tyckte att jag var värd den där efterrätten eller den där godispåsen. Inte att jag var värd att vara socialt fri eller att kunna föra mig fram värdigt som den människa jag är. Man är alltid värd något tuggbart som tjock. Det är dags att fundera på vad ordet värd och värdighet egentligen innebär.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0