assless

Jag orkar inte ens redovisa veckans vikt. 0 upp i alla fall men mer än så behöver ni inte veta. Det är hur som helst uppenbart att jag inte kommer att uppnå mitt delmål. Jag blev faktiskt så förbannad på mig själv i morse att jag drog på mig träningskläderna och slängde ner löparskorna i väskan innan jag drog till jobbet. Det innebär gymmet så fort jag slutar och ingen återvändo. Att det skall vara så jäkla svårt.

Det var 2 och ett halvt år sedan jag använde ett par jeans. Självfallet då tillsammans med en lång tröja till mitten av låren, något annat hade varit oacceptabelt för mig. När mina favoritjeans trasade sönder mellan låren slutade jag över en natt med jeans. Med byxor överhuvudtaget. I andra viktbloggar läser jag ofta om önskan att få komma in i en vacker klänning, för min del ligger önskan om att komma in i ett vackra par jeans som inte ser ut att vara daterade 1999.

I 2 och ett halvt år har jag använt klänningar och kjolar, allt för att dölja min päronformade kropp och framförallt bakdelen. Sedan har jag aldrig haft problem med att komma in någon av H&Ms eller någon av de andra kedjornas klänningar, då jag för det mesta fortfarande kan bära storlek 42 (även fast 44 och 46 också existerar i min garderob) trots min vikt. Men att komma in i ett par jeans i samma storlek är en fullkomlig omöjlighet. Med min viktminskning så har jag förhoppningar om att i framtiden kunna vakna på morgonen, hämta en tröja ur garderoben och slänga på mig ett par jeans utan att vara 30 sekunder från att gråta.

Beyonce & Shenae Grimes

 

Det här med sociala sammanhang. Ni förstår, jag har alltid haft gott om vänner vilket betytt gott om sociala tillställningar så som utekvällar och hemmafester. Men jag har svårt att räkna de tillfällen jag tackat nej till en utekväll, allt på grund av att jag är tjock. Rädslan för att bli utpekad eller skrattad åt. Oron innan jag går in på en uteservering med en första tanke om hur jag skall kunna pressa mig fram mellan stolarna, frågan om jag kommer ut eller in. Antal klädbyten innan en tillställning med insikten i bakhuvudet om att kläderna inte förändrar något. Avsaknaden av åtråhet från en annan människa. Tron på att någon kanske vänder ryggen till vid ett försök till ett samtal. Jag har alltid haft gott om vänner men känslan av att ständigt vara annorlunda och klumpen av osäkerhet är nedbrytande, nedlåtande och överdådig. Så jag gömmer mig bland de vänner jag redan har, placerar mig själv i ett fack och stannar hemma tillsammans med mina böcker. Jag vill bara känna mig värdig.

Åh jag vet, igen igen igen. Igen sitter jag med en vecka bakom mig och utan några inlägg. Men som fina Naughtyn påpekade är jag överöst med plugg och med försök till ett socialt liv. Det är visserligen ursäkter, ursäkter som jag slängt ur mig till större delen av mitt liv vilket är en anledning till att jag ser ut som jag gör. Jag har fortfarande inte besökt gymmet och maten går halvdant om än bättre än förra veckan. Nästa vecka kommer hur som helst fler inlägg, inlägg som betyder något. Funderingar över sociala sammanhang, känslan av att inte må riktigt okej och betydelsen av ett par jeans. Det finns mycket jag vill dela med mig av, saker jag behöver få ur mig för att röra mig framåt.

Som sagt, veckan har som de senaste veckorna gått halvdant och fredag innebär vägning. Resultatet på 0,6 kilo anser jag vara acceptabelt med tanke på min dåliga ansträngning men jag kan inte längre fortsätta lova mig själv att det skall bli ändring. Att lova saker på nytt om och om igen är att urholka löftet vilket gör att det verkliga löftet sen blir utan betydelse och utan kraft. Jag måste bara göra det, utan löften och utan ursäkter.

Startvikt 14/8: 101,7 kilo
Vecka 5: 98,0 kilo

Uppdaterandet har varit fruktansvärt, jag vet. Men det hela har på något sätt känts värdelöst. Jag har slarvat med maten, inte tränat sedan jag bestämde mig för att verkligen börja anstränga mig med viktnedgången. Men kan jag verkligen säga att jag har bestämt mig om jag inte ens är villig att ta mig till gymmet 20 minuter bort? Jag vet inte. Jag har ständigt saker att göra, går i skolan 4 dagar av 5 och arbetar även en dag i veckan. Sedan var det det här med att vara social också. Uppgivenheten slutade hur som med att jag smällde i mig en liten Marabou mintchoklad på 5 minuter. Jag funderar på om det inte var värt det trots att jag bröt sockerförbudet, vilket egentligen var det som betydde mest för mig. Annars har jag lyckats hålla mig ifrån att öppna påsar med jordnötsringar, köpa smågodis och trycka i mig bakelser men jag har förbrukat all viljestyrka jag har i och med det.

Hur som helst har jag lyckats gått ner en del i vikt om än knappt.
Startvikt 14/8: 101, 7 kilo
Vecka 4: 98,6 kilo

Det innebär 3,1 kilo på en månad vilket är cirka 0,7 kilo per vecka som jag satt upp som mål. Jag inser nu att det målet borde varit högre den första månaden och att jag borde ansträngt mig mer. Men det är ingen idé att fokusera på det som varit när det är de kommande månaderna som räknas, vad jag gör av dem. Det är dags att börja planera mina matvanor bättre och ta mig till det där förbannade gymmet.

Fredag mina vänner! Det innebar vägning för min del. Den här veckan har varit som tidigare nämnt riktigt dåligt med både måltider och träning. Noll träning och få måltider. Dessutom har alla nya kurser börjat och stressen har varit överhängande. Flera gånger har jag hållt på att kasta in handuken vid lukten av choklad eller synen av en bakelse. Men viljan att verkligen klara sockerförbudet fram till oktober räddade mig. Hur som helst så har jag endast förlorat 0,3 kilo den här veckan men jag känner mig mest upprymd över att vågen inte stod på plus efter veckans vånda.

Startvikt 14/8: 101, 7 kilo
Vecka 2, nuvarande vikt: 99,6 kilo

Uppdateringen har varit dålig den senaste veckan men i och med början på höstterminen har jag haft otroligt mycket att göra. Detta har gjort att maten blivit lidande den här veckan. Det har blivit mackor istället för något med protein och för det mesta går jag 8 timmar utan att äta något överhuvudtaget. Det är inte så mycket vad jag äter utan snarare när jag äter, det vill sägan sällan. Jag chansar på att fredagen lär se sur ut. Sockerförbudet går i alla fall bra, tackat nej till att smaskigheter.

Jag höll på att åka på beroendet igen. Åkte hem till en vän där vi skulle äta middag och då jag endast ätit frukost samt ett ägg till lunch var jag vrålhungrig. Steg innanför dörren hos min vän och det första jag möts av är en öppen chipspåse. Nu ska det tilläggas att jag inte ens gillar chips, ser inte njutningen i det hela men just då, i den sekunden var det som att mötas av himmelriket i den där öppna påsen. Men jag stålsatte mig och väntade på maten.

Annars har veckan gått bra trots att jag knappt rört på mig. Mina ändrade matvanor och det faktum att jag stålsatt mig mot allt med socker innebar ett dropp på 1,8 kilon den här veckan. Som tjock vill man att saker och ting skall gå fort, gärna 5 kilo på en dag eller så, men då jag faktiskt räknat med att gå ner 0,7 kilo i veckan är det topp.

Startvikt 14/8: 101,7 kilo
Vecka 1, nuvarande vikt: 99,9 kilo

Jag gjorde det inte fullt så genomtänkta valet igår och åt två mackor med ost till lunch. Jag var svinhungrig en timme senare. Trots det fanns det mat med proteiner i kylskåpet men latheten slog till. Som att det vore enklare att sätta på brödrosten än mikron. Ibland undrar jag hur det står till med intellektet i skallen. Fortfarande inte tagit tag i motionen, fram och tillbaka till universitetet är ungefär så långt jag kommit. Det vill säga 20 minuters gångväg sammanlagt om dagarna. Inte mycket att hurra för.

Jag har rört mig otrolig dåligt den här veckan, mest suttit framför datorn och pluggat nu när höstterminen börjat men på något sätt känns det hela okej. Som att kroppen hanterar det väl i alla fall och reagerar på mina ändrade matvanor. Speciellt på sockerförbudet. Mitt huvud har inte reagerat lika positivt i alla fall då jag de flesta dagarna haft strålande huvudvärk. Men jag antar att det är som att plocka ögonbrynen: vill man vara fin, får man lida pin. Jag väger mig på fredag så vi får se vad vågen har att avslöja då. Jag känner mig spänd.

Mål har jag ju faktiskt. Jag vet inte riktigt hur väl man presterar med utsatta mål, om det snarare kanske blir hets av det hela. Men jag har mål oavsett. Min läkare ville se mig nere på 85 kilo innan årets slut vilket för min egen del känns ganska ouppnåeligt. Jag satsar på att gå ner minst ett hekto om dagen vilket blir 0,7 kilo i veckan och det är 19 veckor kvar till jul. 19 gånger 0,7 är lika med 13,3. Hjärnan blir alldeles snurrig av alla siffror så låt oss göra det tydligare:

Startvikt: 101,7 kilo
Målvikt: 88,4 kilo

Sedan vet jag inte om jag bör sätta upp någon form av delmål. Jag åker i och för sig iväg på en kort resa under oktober tillsammans med ett gäng och jag hade räknat med en del shopping. Det är 9 veckor kvar till denna resa och mitt delmål blir därmed:

Delmål, vecka 42: 95 kilon

Jag känner redan nu hur pressen lägger sig på mig och jag inser att jag måste kämpa. Inte bara med mat och träning utan min egen mentalitet. Känna att jag är kapabel till någonting och se vad som faktiskt är fel. Det skall nog gå bra.

Har idag suttit många många timmar framför datorn och pluggat. Har fått i mig frukost i form av ägg och bacon, en fruktlunch samt en tonfiskmiddag med pasta, avokado och gurka. Detta med lite cola light till böckerna, något som jag väldigt sällan dricker. Det närmaste motion jag kommit är vägen till mataffären 3 minuter bort. Men som jag har pluggat. Kanske skall dra till med någon tränings-dvd senare ikväll beroende på hur bra det går med skolan.

Så hur skall jag lyckas gå ner mina kilon fram till vintern? Jag har precis argumenterat mot gymmet men tänker spendera min tid där tillsammans med en balanserad kost och ett sockerförbud. Problemet (det finns alltid ett problem) jag har är att jag är en otroligt dålig och lat kock samt har små svårigheter för kött. En kost utan proteiner är inte balanserad. Anledningen till det stränga sockerförbudet är att jag annars tenderar att bli en slav där under och det väldigt lätt. Det är frukt och grönsaker för hela slanten för min del. Annars trampar jag på, försöker hinna röra på mig även utanför gymmet. Som att gå till universitetet där jag studerar istället för att ta bussen, vilket inte är en allt för stor uppoffring då vi talar om 10 minuters gångväg.